Mitt namn är Qiang Jinlao – Det här är min berättelse (del 1)

Min far var aldrig den verbala typen, han föredrog att slita ute på fälten i tysthet. Bara där, som det verkade, kunde han känna frid. Kanske fick det tunga arbetet honom att glömma omvärldens bryderier. Kanske var det min mor som fick honom att söka sig från vårt hem när än chansen gavs. Kanske var det jag, ännu en mun att mätta på den karga Ordosslätten. Min mor var av släkten Kul, den förmögnaste och mest inflytelserika på Ordos. Hela affären med deras giftesmål var en smula besynnerlig. Min far kom inte från någon som helst bakgrund som kunde rättfärdiga hans val av gemål. Rykten som jag tydligt fått höra sen barnsben hävdade dock att min mor var av orent blod, och hennes lott i livet var därför av den olyckliga sorten. För mig var det här som en ständig sten i mitt hjärta och något jag aldrig kommer få klarhet i. Men vad än orsaken var till min fars sammanbitna anlete så är det nu ett minne blott.

Redan vid fjorton års ålder blev jag antagen till Legionens träningsakademi i Ayuin. Mina föräldrar hade övertygad mig om det rätta i att ansöka, och nästan insisterat på att jag lämnade mitt hem. Det fanns ingen framtid på Ordos vindpinade slättlandskap menade dem, bara i militären kunde en tao åtnjuta respekt och anseende. De hade sparat undan ett fåtal talenter för att jag skulle kunna hyra in mig på en av de sandkravlare som färdades fram och tillbaka på slätten. Jag minns hur förbluffad jag var när vi närmade oss Massani. De gröna bergen reste sig, som jag såg det, mirakulöst över den platta gulbruna slätt jag så länge trodde var den enda värld som existerade. När jag sen fortsatte min resa genom Mengdeltat var det som att färdas genom ett drömlandskap. Vatten överallt! Jag hade svårt att tro mina stora ögon, vilket fick de andra på flodbåten att skratta sig harmynta. Både åt min hänfördhet över vad som för dem var en fuktig, ogästvänlig och outhärdlig plats, och förmodligen åt mina kommentarer över situationen på en vad jag skulle komma att förstå lustig dialekt.

Jag antog efternamnet Tang, jag hade nämligen tämligen kvickt insett att en rekryt med efternamnet Jinlao hamnade längst ner på stegen. De första åren var hårda, även för en härdad Ordosbo, det erkänner jag villigt. Det tog mig sex år att avsluta den bitvis grymma utbildningen. De skoningslösa officerarna vid akademin njöt av att plåga oss unga rekryter. Vissa av dem var tao själva, jag glömmer det aldrig. Med ord och slag brännmärkte de oss med hat. En soldat i Legionens tjänst fick inte tveka, inte visa medkänsla. Jag avslutade träningen som topp tre i min klass, vilket betydde officerstjänst. Det skulle visa sig passa mina ännu ej påtänkta planer utmärkt. Legionens indoktrinering påverkade mig mer än jag först ville erkänna. Men det fanns hela tiden en liten bit tao i mig. Långt där inne, bakom Legionens järnhårda fasad, vilade friheten. Det var ingen enskild utomstående som väckte den åt mig. Det var istället en lång och utdragen process, där jag långsamt kom till insikt om mitt folks utsatta situation. Hur Konsortiet, genom sin spjutspets Legionen, sög all livskraft ur vår planet för dess egen vinning. Dagligen noterade min själ hur mitt köttsliga väsen tryckte ned mina fränder. En dag fick jag nog av mitt eget avskyvärda beteende. Det var som att ikonerna själva hade intervenerat, ja om jag nu hade varit vidskeplig av mig. Likväl blev det en vändpunkt, från den dagen skulle inget vara sig likt.

Från början var det svårt att finna likasinnade, men de fanns där. Min position som datadjinn gav mig unika möjligheter att få inblick i den dolda rörelse som alla visste fanns, men som var ytterst svår att nå. De var de som först kontaktade mig. Jag var dem nämligen på spåren, och de var fullt medvetna om det. Jag hade lyckats infiltrera deras pengatransaktioner genom noga utplacerade kodsegment. Min avsikt var inte alls att avslöja dem, även om det såg ut så för mina överordnade. I dessa segment fanns det subtila meddelanden som jag visste att Rörelsen skulle finna om de bara letade tillräckligt. Jag ville att de skulle notera mina handlingar, jag ville att de skulle kontakta mig. Efter otaliga segment av försiktigt tassande, vaksamma stunder och nervösa ögonblick fick jag så äntligen ett livstecken från en av deras informatörer. Det var dags att ta upp kampen. Jag var inte den ende som sökt upp dem. Genom min kontakt hade jag fått information om att det bara i min förläggning fanns ett tjugotal som sympatiserade med Rörelsen. Vilka de var fick jag aldrig reda på. Att hålla så mycket som möjligt hemligt var av yttersta vikt om någon av oss blev avslöjade. Vårt uppdrag: Att infiltrera Legionen på alla nivåer, informera Rörelsen om dess styrkor och svagheter, och på den yttersta dagen; störa och obstruera Kartellens rörelser så mycket som möjligt.

Det är nästan lustigt på ett skruvat sätt när jag tänker på det, hur Legionen själva utbildade deras framtida antagonister. Dessa stinkande kräk må vara vedervärdiga i sin framtoning, men de visste hur man fick fram fina soldater. Vi skulle vara redo och inget och ingen skulle kunna hindra oss. Efter tjugo år av fjäskande för dessa man zi, våldsamma handlingar mot mitt eget folk, och slit, fick jag äntligen min avskyvärda belöning. Befordring till kaptens rang. Den högsta befattning inom Legionen en tao kunde inneha. Det var regementschefen själv som satte märket på min axel. Hans arroganta uppsyn störde mig dagligen. Marken han gick på, vår mark, vårt land, vissnade under hans vidriga steg. Överste Su skulle dö. Jag visste det. Hans livskraft skulle sina i mina händer. Det var inte längre en fråga om det skulle hända, utan när. Hämnden närmade sig. Långsamt kom den mot oss, den där dagen när vi skulle visa oss för våra förtryckare. Dagen när de skulle få uppleva Ordanas undertryckta raseri. Ingen skulle låtas leva. Legionens stank skulle tvättas bort av en renande flod, från Ayuins köpmannakvarter till Ordos vilda slätter. Virvlande fram! För våra bröder och systrars befrielse. Tillsammans skulle vi rida denna självständighetsvåg.

Category(s): Pelarkvadranten
Tags: , , , , , , ,

One Response to Mitt namn är Qiang Jinlao – Det här är min berättelse (del 1)

  1. Helt jävla fantastiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *