En gästskribent på bloggen

Här kommer en text från en av Syndikatets goda vänner.  Han är inte med och skriver modulen Pelarkvadranten men har gång på gång givit oss god råd under konstruktionen. Efter lite tjat och gnat från vår sida har han omsider producerat berättelse till bloggen, något vi är mycket glada över.

Vi presenterar Mordechai Dödsstjärna och berättelsen Stationär

Psst: Titta gärna in imorgon för att få ytterligare en tjuvkik på en del ur Pelarkvadranten: den nya ordningen.

STATIONÄR (Första delen)

Professorn stänger den tunga ståldörren när han lämnar mig. Jag hör hur låskolven skjuts på plats då han slagit in koden och samtidigt aktiverar larmet via terminalen på andra sidan. Jag sjunker ner från britsen, sätter mig med ryggen mot dess kalla rostfria stålben. Ögonen halvslutna. Jag tror att jag dreglar.

*

När jag anlände till stationen var min varseblivning utom all kännbar matematik. Jag var i ett segt uppvaknandetillstånd och den söta syrabaserade smaken fanns fortfarande som ett flyende minne i munhålan. Mina lemmar dröjde sig kvar ett par decimeter bakom mig när jag gick genom luftslussen och vidare ned i den väldiga och svagt upplysta hangaren, samtidigt var mina tankar snabba som ålar mellan tinningarna. Längs raderna av golvlampor som guidade min väg blommade vackra spiralformer som trollsländor och längs rören i takskarvarna svävade sanitetsgaserna i all sin sanning i vetenskapligt motsvarande färgmoln. Alla ekvationer och slutledningar var så uppenbara men samtidigt så irrelevanta, trots att jag studerat dem oupphörligt de senaste fyra veckorna. Insjunken i predikantens violetta kappor hade jag vänt ut och in på siffror och formler tills mitt sinne sjönk in i sig självt och formade uppfattningar av att förstå.

Predikanten gick vid min sida i sin sagolikt skridande gång genom den vidunderliga hangaren och jag undrade om han inte för ett ögonblick helt svävade fram. Hans sömn hade störts av mina studier och vakendrömmar och i skuggan av hans huva såg jag hans ansikte likblekt med röda ögonlock. Sömnlösheten hade gjort honom närmast genomskinligt, jag kunde se det grinande kraniet under huden och genom den kala hjässan syntes hjärnans jämnt pulserande vindlingar. Samtidigt föll blodröda höstlöv och opalfärgade blomblad från ventilationsrören över oss. Jag visualiserade en djungelorm i mina rörelser för att undvika att min kappa skulle fastna i de köttiga växterna som spred sig från golvets pulserande lyktor. Jag visste att jag var på någon typ av strand.

Jag hade kommit för att möta den vidunderliga poeten, tillika doktorn, mästaren Waosung Binluger. (Hans riktiga namn går omöjligtvis att beskriva med våra styva och osmorda språkfjädrar, och det måste tilläggas att han också förmodligen har fler än de sju olika namn som för oss är kända, och som har som enda gemensamma mål att de alla ämnar landa i en kategorisering av honom som Mästaren.) Trots denna benämning har jag vid mina förundersökningar förstått att ingen vill vara i hans direkta närhet, och att han sedan länge förskjutit sina beundrare, läsare och följeslagare. Han ska enligt utsago till största del vara mycket gammal, och besviken. (En artikel jag läste i Desuldam påstod att han satt ett pris på sitt eget huvud.)

Jag placerade en fuktig gasmask över nedre halvan av mitt avdomnade ansikte och steg ut från dockningshangaren. Därifrån ledde en hög bro som enda färdväg ned till skyskrapan som utgör merparten av stationen. Bron låg i ett broderi av färgat dis och lysdiodrar och välvde sig hög och vacker som en svannacke genom den tjocka luften. Från skyskrapans väldiga kropp löpte ytterligare ett dussintal liknande broar likt muskulösa armar till hangarer och dockningsstationer vars kupoler glänste som blöta näckrosor med det svarta himlavalvet som hav. Stationens genomskinliga yttre väggar var så avlägsna att det för mig var omöjligt att avgöra om min position borde kategoriseras som inomhus eller utomhus.

Vi trodde oss ha parkerat på en strategisk plats, på vår väg till Binlugers av dolomitskärvor byggda residens kunde vi omöjligtvis besväras av stationens välkänt misstänksamma vakter. Istället omringades vi snart av månglare och krämare, alla med utsökta kristallbroderier föreställande geometriska figurer, vars formler inte går att pränta in i någon dator, på vävda tygmaterial vars mjukhet jag närmast chockades av då jag hungrigt strök fingrarna över dem och i minnet slungades tillbaka till min sjukdomstid i Minarui och den unga sköterskan som utan läkarnas vetskap smugglade in opor i mitt tandkött och på så vis skänkte mig långsamt vaggande stunder i mjuka vågsvall av bomull och balsam. I ett liknande tillstånd gled jag ned längs bron i en hotfull trängsel, och överfölls av kryddornas arom, som steg högt över bron mot himlavalvets magtrakter och forsade utför brokanterna som vildhästar och vattenfall, och översållade bron fullkomligt i lavendel, mynta, nejlikor, svavel och kanel.

På tunna skivor av gulnat ben hade de förstkomna graverat in brokiga och vilda drömmotiv; pyramider av torra krokodilkranier, en best med kräftklor som åt upp en jätteskalbagge med pojkansikte, en man som begick tidelag med en vädur. Pärlan i örat på försäljaren, som höll fram en bricka med alla dessa tingestar mot mig, en grå pärla stor som en druva, speglade i sin sfär skyskrapans tusentals lysande fönstergluggar som eldflugor på en stor svart stam.

Från ett elliptiskt fönster i en av kupolerna skymtades en pojke med ett outsägligt romantiskt utseende, långa böjda ögonfransar, spökvita tänder mellan korallröda läppar, skjorta av vit rami och kravatt i smaltblå satäng med tusentals små välvningar och en liten snabelskospets i ödleskinn som stack fram.

Just när jag skulle lämna bron hann en äldre herre i vid kaftan upp mig. Han ryckte mig i ärmen och slet fram smycken och keramik vars detaljrikedom avslöjade hela landets historia i framrusande och blixtrande ögonblicksbilder för mig. Jag såg flodvatten dränka hela byar med vågor av verkligt blod och dess djunglers vilddjurs mjuka anatomi spridas i perfekt genomskärning för mina inre ögon i bilder av smattrande senor, valv av hinnor och kupoler av brosk.

*

Syster kommer och ser om mina sår. Hon har egen nyckel nu. Släpar med fingrarna över min hud när hon rengör och lägger ett nytt bandage. Hennes fingrar skapar en kontrast. När hon lämnar mig tar jag plats uppe på plinten igen. Jag minns den där känslan man får i fötterna när man precis hoppat ner. Det dova, och sedan den sura kolsyran som störtar upp från golvet, genom fötterna och upp i benen.

På väggarna hänger gymnastikredskap. Jag uppskattar rummet till ungefär fem kvadratmeter. Längst upp mot taket finns ett fönster på ena kortsidan. Om jag reser mig på plinten kan jag se ut i mörkret. Husfasader reser sig som klossar på varandra, ovanför den svarta stadsmassan i botten av horisonten. Och ljuspunkter, som fönster och gatlyktorna, som söker sig mot stadskärnan.

*

I Binlugers mottagningsrum var allt klätt i begravningsskrud. I alkoverna ståtade allegoriska statyer av Astrologin, Matematiken, Fysiken och Konsten. Hyllor fyllda med tjocka böcker av gammaldags bindning sträckte sig ända upp till taket. Varje bok var höljd i en tunn dammskorpa.

Jag hade förstått att han sedan länge övergivit poesin. Sin allra sista vers ska han med grafitbläck ha ristat in i sin egen hud. (Det ska också ha varit den allra vackraste i raden av alla hans svartmålade verser.) Sedan många år uppehåller han sig enbart med matematiska studier och har enligt honom själv för en längre tid slickat på de yttersta svaren – men det är där jag korsar hans föreställningar. Jag har alltid hållit honom som en stor poet men det är först sedan han lämnade poesin för matematiken som hans verk blivit verkligt storslagna. När jag med stor möda lyckades meddela honom min önskan om ett möte avslog han den våldsamt så fort han förstod att det var lyrik som skulle avhandlas. När jag flera år senare återigen lyckats få kontakt med honom angav jag matematiken som skäl. Den gången beviljades jag audiens omgående. Senare har jag förstått att hans teorier är något som andra forskare aldrig väljer att diskutera, om så ens bland arashpipornas lummiga kuddlandskap.

All färg hade vikit från den här byggnaden. Rummet gav ett opersonligt intryck, likt en läkarmottagning eller en universitetssal, som en kopia av en kopia. Det enda synliga som ingav hopp om liv, kött och blod, med färg av en blomma, var några piller jag såg ligga på en bricka i hamrad mässing just intill fåtöljen där jag otåligt satt och väntade på Binlugers ankomst. Jag svalde två. När jag slängde huvudet bakåt i svälgrörelsen såg jag ett mäktigt takfönster i kupolen rakt ovanför mitt huvud, och tusen klara stjärnor i knivskarp kontrast.

Category(s): Coriolis, Övrigt, Pelarkvadranten, Syndikatet
Tags: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *