Stationär del 3

Har kommer del 3 i den mycket uppskattade serien Stationär. Väl mött och hoppas det skall smaka.

En ung dam i tunna tyger i mörkröda nyanser av tigerblod och granatäpple hade klivit fram bakom vikväggarna i andra änden av det skuggfyllda rummet. Jag hade dåsat bort i takt med att Binlugers resonemang lämnat vår diskussion och urlakats till en monolog som flegmatiskt glidflög i taket i vida bågar runt hans utsökt fjäderlätta kristallkronor. Kvinnan sjöng en hummande sävlig sång som gradvis fyllt min varseblivning tills den tvärt studsat till då hon nådde en oväntat hög och kraftfull ton som genast förde mig tillbaka till rummet med en våldsam blinkning.

“Esther sjunger för oss ikväll. Hon talar inte längre, men ibland, när hon är mindre modfälld, kan hon sjunga hela nätter.” Binluger såg mycket allvarligt på mig, jag ansträngde mig för att hasa mig upp i en mer aktivt lyssnande ställning. “När hon miste sitt andra barn, Pursuel, växte en hornliknande svulst ut i mitten av hennes panna. Hon tvingade mig att nypa av den med en tång. På kvällarna ställde hon ett fat med beryller och basaltsten framför hornstumpen. Sedan stoppade hon det i ett glas destillerat vatten där hon också förvarade sitt glasöga. För henne var det snäckformade föremålet, av ett något sadelbrunt skorpartat material med spiralformade vävnadsbanor, Pursuels hemliga tvilling. På morgnarna drack hon vattnet med en väldig törst.”

Esthers fulländat symmetriska ansikte var slätt som Lobiöknen på Monaj, jag kunde inte uppfatta minsta antydan till anletsdrag. Det upptogs helt av en tatuering så intrikat att dess virvelvindar grep min lurviga blick och förde mig rakt in genom hennes porer, till insidan av kinderna, vidare längs med kraniet och rakt in i hippofysen och främre lillhjärnan där jag klev in i sången hon sjöng.

Hennes blanka blick antydde att hon var fullständigt omedveten om min närvaro, ändå steg hon sakta närmare och när hon öppnade för full hals, knappt utan att röra på munnen, men för ett kort ögonblick, darrade hennes läpp (kanske på en för henne särskilt känslig ton, som på flera sätt beskrev hennes ursprung, hennes hastiga uppbrott från föräldrarna och våldsamma resa genom gränsrymdens inälvor), och jag såg hur tatueringen fortsatte in från sitt komplexa mönster, över läpparnas yttre och inre väggar för att förgrenas med ännu rikare variation över hennes syrénrosa tandkött.

Rakt framifrån såg jag i hennes munhåla ännu en bild av hennes ansikte. Flyttade jag blicken bara en centimeter förändrades perspektiven och det konkava porträttet upplöstes. Det var hennes ansikte, men varje anletsdrag bestod av ett stort antal, minimala, sammanfogade tatueringar, vars detaljers linjer var ännu tunnare och som i sin tur bestod av fler bilder i andra skalor.

Hennes sång berättade hennes liv, det hade sinat som blomvatten ur en läckande vas. Hennes tid var utmätt likt en av antikens dömda hjältar. Hon hade ständigt varit på väg bort ifrån något och mörkret mellan stjärnorna hade redan kramat ungdomen och livssaften ur henne. Hon visste att hon skulle dö innan hon hann till nästa station. Vistelsen hos Binluger gjorde henne fullständig inför hennes sista resa, värdig att mata den här delen av horisonten med. Jag undrade var jag själv skulle komma att begravas.

Binluger tog min hand, drog mig upp ur schäslongen och ledde mig fram till ett stort teknologiskt instrument som via ett mångledat rör förenades med väggen på ett makabert vis. En stjärnkikare, vars teleskoparmar inrymde så många speglar att Rymden själv hade kommit med sin fåfänga klagan till Binluger, menade han, då den avslöjade dess minsta pormask och blemma. Jag log nog, men jag hade svårt att uppskatta hans lustighet, med Esthers sång som en blöt filt av vemod över mina sega sinnen och över min sega lekamen.

Inom sig, i organ jag föreställde mig mycket elementära men gjorda av kraftig vävnad och vackert brokiga i färgen, inom sig trodde jag att hon närde en vilja att påtvinga, framhäva och imponera med martyrskapet, och hon lyckades på ett sätt som gjorde hela hennes uppenbarelse till en grym utmaning.

Jag frågade mig om jag redan hade sålt mig här på stationen. Jag vill alltid ha ryggen vänd och bred mot lockelsernas silver, men jag kände hur språket, som jag i min illusoriska naivitet trodde oss tillsammans ha upprest här, fick mig att ruttna, och att dagen för mig led mot sitt slut.

*

Syster rör sig mjukt och ryckande. Den enda ljuskällan är fönstret. Därifrån kastas en ljuskägla som landar på golvet, skapar en fyrkantig ljusbild. Jag sitter under fönstret, mot väggen. Under mig, en tunn hård gymnastikmadrass.

Syster säger att hon har fallit när jag frågar om hennes blåmärke. Det ser fult ut säger jag. Hon ler mot mig och säger att det är bra att jag säger som det är, det är inte många som gör det. Du var finare innan blåmärket säger jag. Syster lämnar mig igen.

*

Mästarens karpmustascher vibrerade i rummets tjocka atmosfär och vårtan på hans kind lyste ljusrött som en undervattenslampa. Han stirrade stilla på mig och jag antog att han gjort så i säkert 20 minuter utan att blinka, hans mun öppnades i en rörelse som tog en evighet i anspråk.

Han sköt över teleskopet så att mynningen hamnade framför mitt ansikte. Jag lutade mig fram, stängde mitt vänstra öga och placerade det högra över linsen. Klustret är våldsamt och orörligt, det river sönder rymden till eldtrasor över det djupa mörkret. Inuti nebulosamolnen i ett ljusomstrålande gudomliggörande kunde jag i ett överväldigande underverk ana fingeravtryck i form av bevingade väsen, amoriner, serafer. Jag minns det som om hela den flammande stillbilden hade varit målad i taket på en kolossal minaret där skymningsljuset faller in genom solens runda takfönster.

Jag mindes Haman som roade sig med att observera extremt inzoomade stillbilder som han själv fångat av motiv i sin direkta närhet, pistiller, ögonvrår, upprivna nagelband, som i sina nya uppenbarelser förlorat alla samband med vår vanliga uppfattning av dem.

*

Jag har fått en skål vatten. Syster ställer den på golvet och avlägsnar sig utan ett ord. Doppar fingerspetsarna, låter dem vila på ytspänningen. Rummet är ständigt i skugga, plinten i dess mitt. Det luktar svett.

När professorn stiger in kryper jag upp på plinten. Lydigt följer jag honom i akten. Han för med vana. Beslutsamt, målinriktat. Efteråt ligger jag på madrassen som en trasa, jag uppfattar regnet mot fönstret som om det vore ett decennium bort. Ljuskäglan på golvet, dropparna rinner. Ljuskäglan tigermönstras.

Category(s): Övrigt, Pelarkvadranten, Syndikatet
Tags: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *