Stationär del 4

Här kommer den sista delen i Stationär av herr Dödstjärna. Vi lyfter på hatten och hoppas att han snart igen vill förgylla bloggen med sin vackra ord.

Berättelsen om Haman hade upprört Binluger. Jag talade vitt och brett om min väns konstnärliga uppenbarelser (men jag svamlade och talade för länge och för ingående på ett metaforiskt sätt som rann mig ur händerna). Med blicken spänd på mästarens knä skroderade jag om det parallella i konsten och matematiken, poesin och vetenskapen. ”Förutsatt att jag arbetar med konsten lika strängt som på ett matematiskt problem kan det göra detsamma om utgångspunkten är en romantisk dröm; men det gäller att därur hämta det nödvändiga materialet för ett konstverk, eller för att nå fram till en moralisk perfektion som för mig står nära den helighet som kanske är det vackraste i hela vårt språk.” Jag kan omöjligt minnas mina målande beskrivningar av ordet helighet eller av månar och planeter (som jag aldrig besökt) eller mina övriga galaktiska och svindlande uppenbarelser, men de liknelser och parablar jag sköt iväg, missade uppenbarligen sitt mål.

Mästaren avbröt med en hårlyftande salva, jag tog instinktivt ett kliv tillbaka. “Konsten är skapad av oss men matematiken har alltid funnits. långt innan vi upptäckte den. Vi är en ö och språket vatten. Längs konstens flod står speglar, de hånler tillbaka! Vi ruttnar i språket, dagen är slut, allt som är språk har dunstat. Höjda mot solen tar orden eld, i sitt rätta ljus lyser sanningen igenom, det är därför vi skriver på natten. Det är i matematiken som vår verklighet mäts. Tala din tunga!” Binlugers uppspärrade blick darrade av galenskap och en ådra tjock som ett finger korsade hans blanka panna. Ur sin ädelt smyckade uniform drog han en dolk som han höll upp som ett monument emellan oss. “Vad tror du att du kan säga om Poesin? Vad ska du säga om denna rymd, om denna himmel? Vi ska se, se, se på dem, se på den, ingenting annat. Du måste förstå att en poet inte kan säga någonting om Poesin. För varken du eller jag eller någon annan poet vet vad Poesin är. Vi läser sagor och skriver sagor men här är orden, orden! Vakna! Du drömmer om sagan, du ser orden som Poesi. Här är den: se. Jag håller Poesin i mina händer. Jag förstår den och arbetar förträffligt med den, men jag kan inte tala om den utan att själv bli en sagofigur.”

Jag såg Esther smyga upp bakom mästaren, hon förde en tjock bok med väldig hastighet mot hans bakhuvud och han föll genast ihop på golvet. I ren lättnad sjönk jag själv ner på närmsta schäslong, jag var psykiskt utmattad och kände all kraft lämna min kropp, jag måste ha svimmat.

Jag har korta minnesbilder av att Esther stressat drar mig på en sjukhusbår genom Binlugers korridorer. Sångerskans tatuerade ansikte blixtrar snabbt förbi med svarta mellanrum som i en psykedelisk filmscen. Hennes konstgjorda öga glänste som vattenytan på en insjö.

Först en lång stund senare återfick jag medvetandet helt. Esther hade fört mig ut ur palatset via en bakväg och jag satt på trappan i en gränd. Hon stod övervakande bredvid mig och ljusen från skytteltrafiken från stationens övre nivåer spelade över hennes släta kindben. Hon tände en cigarett, såg upp på fasaden där man nätt och jämnt kunde urskilja en kokett designad stroblampa och blåste ut ett lätt rökmoln som i transparanta slingor lindade sig kring lampans armar.”Du borde väl se till att hitta din präst?”

Jag hade helt glömt att jag skulle möta predikanten på en av dockningsbryggorna. Han hade haft ärenden i en helt annan del av stationen och jag var tvungen att möta honom i tid för att vi skulle hinna ta oss till vår hangar innan vårt skepp oåterkalleligt lämnade stationen. Jag lämnade Esther. Jag har aldrig sett henne igen.

*

Syster säger att han talar mer sällan med henne. Han talar med mig svarar jag. Hon föser undan sitt breda hårsvall och lutar sig över mig. Lyser nära med en pennficklampa, hon sliter plåstret från min rygg, jag rycker till. Du är så rädd säger hon.

När hon går får jag för mig att hon glömmer att låsa. Jag måste inbilla mig, gör inga ansatser till att undersöka saken. Ligger på madrassen, rör vid såren, drar handen över huden, knappt kännbart. Sedan strax ovanför, vidrör bara hårstråna. Jag känner utmattningen ta över i min kropp. Den tar mig nerifrån och slungar mig varsamt in i sömn. Drömmen är tydlig. Från avgrunden stiger ljuskäglan och jag badar i dess skummande våg. Det blir till ett täcke.

*

Jag klev fram genom folkmassan för att få bättre överblick av docknigsbryggan. När passagerarna strömmade ut över perrongen och fram mot bron blev de snabbt en hel folkmassa. Jag ställde mig på tå och spanade ivrigt in i trängseln. Folk vällde förbi mig på alla sidor. Där fanns män och kvinnor, gamlingar och barn, rika och fattiga, svarta och vita, blonda och mörka, klädda i grönt, rött, violett, gult och skärt. Varje gång jag såg ett mer eller mindre rakat huvud var jag beredd på att det kunde vara predikanten. Alla passerade för fort för att jag skulle hinna känna besvikelse över att deras ansikte inte var hans. Istället uppfattade jag i varje gammalt ansikte hans anletsdrag så som de skulle te sig när han åldrats, och i varje barnansikte såg jag det ungdomliga av honom. Orörlig i den stora massan stod jag där och tittade.

När ungefär hälften av passagerarna hade försvunnit förbi mig fick jag den första skymten av predikanten. Han var klädd i en för temperaturen illa anpassad lång, brun överrock som sett sina bästa dagar och han gick med lätt hasande steg. Uttrycket i hans ansikte var stilla, någonstans mitt emellan chock och tankfullhet. Han såg inte på sin omgivning och verkade inte heller bry sig. I ena handen höll han en väska med vad jag antog en gång varit vackra broderier, men nu illa tilltygade. På sin väg längs bron stannade han ett par gånger och satte ner väskan för att vila. Det som då hände trotsar alla försök till förklaring. Alldeles bakom predikanten, i synfältet bara några decimeter bakom dennes axel, var det en annan man som stannade, tittade på sin handdator och tryckte på några av dess knappar. Hans ansikte var en tvillingupplaga av predikantens. För ett ögonblick trodde jag att det var en synvilla, en sorts överföringsbild från det elektromagnetiska fältet kring predikantens kropp. Men så var inte fallet, den andre mannen var en verklig person. Han såg välbärgad ut. Han var klädd i en dyrbar indigoblå prästkåpa med vackra mönsterinlägg i guld och krokoit, mustascherna blänkte och i hans ögon fanns den sluga blicken hos mannen av värld. Han bar en likadan väska som den förste predikanten, men denna såg helt ny ut, dess silvertrådar skimrade stilla.

Jag stelnade helt. Jag insåg att vad jag nu än gjorde skulle innebära ett misstag. I det ögonblicket satte sig båda predikanterna åter i rörelse. Den förste gick åt vänster, den andre åt höger.

Utan att tänka gick jag åt höger, efter den andre predikanten. Efter några steg hejdade jag mig. Något sa mig att jag skulle ångra detta resten av mitt liv. Jag insåg att jag handlade på ren trots, i något slags behov att hämnas på den andre predikanten, för att denne blandat sig i leken sist. Jag vände mig och såg den förste predikanten hasa iväg nedför bron. Den där luggslitne figuren, så krossad och på något sätt bortkopplad från sin omgivning – säkert var det han som var min predikant.

Jag följde honom på avstånd då trängseln hindrade mig från att hinna upp honom. Han gick som i en dimma och jag insåg snart att han inte var på väg mot vårt skepp. Tvärtom såg jag honom irra runt planlöst i folkmassan på bron och fastna hos försäljare som han tomt stirrade igenom med förvånad blick. Jag höjde blicken och försökte se över folkhavet, den andre predikanten syntes ingenstans. Min handdator pep, ett nedräkningsalarm inför avfärden. Skeppet skulle inte vänta på mig innan det lämnade stationen. Jag lämnade min predikant.

*

Bedårande, säger professorn. Han gnider sin hand mot min rygg. Sedan sitter vi med ryggarna mot plinten. Han röker, skjortan uppknäppt, svettbubblor i den höga pannan. Han för ett resonemang, talar frånvarande rakt ut i rymden. Jag uppfattar det som något som redan har skett, i ett annat rum, en annan tid, som i en annan bok eller en annan film. När jag lyckas uppmana mig till att lyssna får jag för mig att han upptagit en diskussion från ett mycket tidigare tillfälle i sitt liv, han argumenterar på ett sätt som säger mig att han redan har förlorat den här diskussion en gång men nu samlat på sig nya slagkraftigare argument, som att han förberett sig på att slå tillbaka, den här gången kan han inte bli tillbakavisad. Han avslutar med en retoriskt perfekt slutkläm, något ivrig kanske, lite väl upphetsad. “Kan man beskriva det så?” frågar han och vänder plötsligt blicken mot mig i ett obehagligt uppriktigt leende. Jag svarar. Hans leende dör, han stirrar på mig. Sedan brister det ut igen, han skrattar djupt och rufsar mitt hår.

*

Jag störtade upp genom hangaren, förbi containrar och stuvarexon, tillbaka mot skeppet. De vindlande golvljusen pulserade hastigt under mina löpsteg. Ur dunklet klev en kort och krumryggad gamling fram bakom en stor fraktcontainer. Jag försökte vika undan och passera honom av bara farten men han gled fram märkligt snabbt och blockerade min väg. Han greppade min sjal och såg upp på mig med brinnande, urholkade ögon: “Tätt mot jordskorpan är den tryggaste platsen. Just där, över landskapets spetsiga kontur mellan brutna träd, lyser en orange dimma och speglar all förvriden metall, i skriande toner.” Gamlingen hade samma gula hundögon som Binluger och jag antog att mästaren besatt denna mans kropp, som han nu fjärrstyrde från en gömd plats någonstans på stationen. Jag försökte rycka mig fri men gamlingens grepp var fast som en jättebläckfisks. “Från norr faller askflingor som nyfödda valpar, öppna dina ögon, snön är pälstäckt! Kriget översköljs av ett öde öga, frosten kittlar, ögonhålorna blottas, vi trycker oss mot jorden, allt är sagolikt!” Till slut slet jag mig loss och rusade iväg mot luftslussen. Från skeppet kunde jag se stationen lysa som en tjock klase skyskrapor, nedsänkta i ett stort svart vatten.

*

Senast jag vaknade satt Syster just framför mig på det kalla golvet. Hon har knäna uppdragna framför kroppen, först tror jag att det är hennes bröst som oväntat skarpt rundat sig under hakan. Jag sätter mig hastigt upp och hasar mig bakåt över golvet. Flämtar. Ögonen vänjer sig vid mörkret. Knäna är knän.

Senare ligger jag på rygg på platsen där hon satt. Jag markerar konturer med fingerrörelser i luften. Drar fingerspetsen exakt över linjerna. Kanterna, hörnen, där väggarna möter golv eller tak.

Syster vaggar mitt huvud i sin famn.

 

Category(s): Coriolis, Övrigt, Syndikatet
Tags: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *